Blodcentralen
Jag har ju glömt och berätta om min onsdagskväll.
I onsdags klockan halv sex var jag och lämnade blod för första gången. Lite smånervös över hur jag skulle känna mig efterråt gick jag dit med magen full av pannkaka. Jag hade frågat Jocke hur han kände sig för han lämnade nämligen blod dagen före mig. Det ska vi inte tala om var hans kommentar. Så det gjorde mig lite orolig. Men jag gick dit, blodprovet gick ju bra så att tappa mig på 450 ml skulle väl gå bra. Det känns ju knappt och då menar jag att under tiden känns det inte. Det gick fort att lämna trots att mitt kärl var litet och tunnt och dem trodde att det kanske inte skulle gå. Efter 4 min och 48 sekunder var jag klar. Jag kände mig ok när hon tog ur nålen ända tills det kom, illamåendet. Jag trodde jag skulle spy rätt ut ett tag. Dem hissade upp mig så benen låg högre än resten av kroppen. Där låg jag sen i en timme. Men jag såg bara blek ut ett kort tag. Det var jäkligt skönt att jag var ensam där med dem tre sköterskorna. Jag frös så jag skakade men ändå hade jag ingen gåshud, det var en märklig känsla. Dem frågade om jag skulle våga komma tillbaka. Klart att jag gör sa jag. Dem var så gulliga mot mig så det ska jag våga. Det blir bara bättre gång för gång sa dem. Dem trodde att jag vart så mycket för att jag spännt mig efter Jockes uttalande och sen när det är klart och man slappnar av så blir det värre reaktion än om jag vet hur jag reagerar. Det komiska var att en av sköterskorna minndes Jocke från dagen innan. Hon minndes att han sagt att han inte skulle säga till mig hur han mådde efteråt. Det hade varit bättre om han sagt något så jag kunde vara förberedd.
Efter min timme kunde jag ta bussen hem. Sov en timme och sen for jag till Falun och kikade på Lennie Norman med Jocke. Jäklar vad han är bra. :)
I onsdags klockan halv sex var jag och lämnade blod för första gången. Lite smånervös över hur jag skulle känna mig efterråt gick jag dit med magen full av pannkaka. Jag hade frågat Jocke hur han kände sig för han lämnade nämligen blod dagen före mig. Det ska vi inte tala om var hans kommentar. Så det gjorde mig lite orolig. Men jag gick dit, blodprovet gick ju bra så att tappa mig på 450 ml skulle väl gå bra. Det känns ju knappt och då menar jag att under tiden känns det inte. Det gick fort att lämna trots att mitt kärl var litet och tunnt och dem trodde att det kanske inte skulle gå. Efter 4 min och 48 sekunder var jag klar. Jag kände mig ok när hon tog ur nålen ända tills det kom, illamåendet. Jag trodde jag skulle spy rätt ut ett tag. Dem hissade upp mig så benen låg högre än resten av kroppen. Där låg jag sen i en timme. Men jag såg bara blek ut ett kort tag. Det var jäkligt skönt att jag var ensam där med dem tre sköterskorna. Jag frös så jag skakade men ändå hade jag ingen gåshud, det var en märklig känsla. Dem frågade om jag skulle våga komma tillbaka. Klart att jag gör sa jag. Dem var så gulliga mot mig så det ska jag våga. Det blir bara bättre gång för gång sa dem. Dem trodde att jag vart så mycket för att jag spännt mig efter Jockes uttalande och sen när det är klart och man slappnar av så blir det värre reaktion än om jag vet hur jag reagerar. Det komiska var att en av sköterskorna minndes Jocke från dagen innan. Hon minndes att han sagt att han inte skulle säga till mig hur han mådde efteråt. Det hade varit bättre om han sagt något så jag kunde vara förberedd.
Efter min timme kunde jag ta bussen hem. Sov en timme och sen for jag till Falun och kikade på Lennie Norman med Jocke. Jäklar vad han är bra. :)
Kommentarer
Trackback
